Med arren som bevis

Jag har daliga erfarenheter av resor och kameror. I en tid fore digitalkamerornas blev minnen fran tre veckors batluff i Grekland till fem vita foton i brevladan. Det svider fortfarande. Vara kamerarutiner pa den har resan ar visserligen av det forsiktiga slaget - tva av fem kameror anvands i taget och dubbla sakerhetskopior gors med jamna mellanrum - men man kan aldrig vara riktigt saker. Sa jag gick och skaffade mig ett tjusigt arr som bevis pa min korta men intensiva surfkarriar. Forsta vagen i Santa Teresa, nosen ner i sanden, jag efter, tumlar runt pa botten, tappar kontroll over bradan men far en kansla av att den redan flugit forbi mig - vilket visar sig vara helt fel da det forsta som hander nar jag forsoker leta mig upp mot ljuset ar att den traffar mig rakt over nasan. Blod overallt. Nagra stygn i sjukstugan. Antibiotika och varktabletter i en vecka. Jag lever och mar bra - med arren som bevis.

Lardomar hor resandet till, tills vidare vill jag dela med mig av tva.
1: Pa forhand uppgjorda detaljplaner haller sallan i langden. Cyklon pa Kuba, jordbavning och efterfoljande oversvamningar i Panama och surfbrada i huvudet ar nagra av de mer extrema exemplen. Mindre dramatiska exempel finns det redan tusentals av.
2: Man traffar otroligt mycket trevliga manniskor, vilket inte sallan leder till nya exempel pa lardom 1. Familjeliv i San Juan till foljd av motet med Ian och Jeff i Laguna Apoyo. Svensexa pa en katamaran utanfor Tamarindo till foljd av motet med ett gang costaricaner pa stranden. Nagra dagars besok hos den smygrasistiska men anda sa charmiga Dr. D. - 96-arig fore detta ogonlakare fran Delaware, pa halvtid bosatt pa hojderna over Carillo - till foljd av motet med nagra av alla Estrella-grannar i San Juan.

Costa Rica-aventyret borjade i Tamarindo - en ganska ocharmig turiststad, typ Kanarieoarna i surftappning. Men stranderna hade anda sin charm, speciellt underbara Avallanas en halvtimmes bilfard fran hysterin. Och fran katamaranens dack visade sig kustremsan fran sin allra basta sida.

Lardom 1 kan ske bade pa gott och ont och det drojde inte manga timmar i Costa Rica forran vi borjade inse att oversvamningarna i Panama till stor del var av ondo. De tre aterstaende veckorna i Centralamerika var tankta att delas upp mellan Costa Rica och Panama, det sistnamnda betydligt vanligare mot tunna planbocker. Men jordbavningar ar smallar man far ta och vi fick helt enkelt tanka om - ett antal ganger. Med nagra avsteg fran budgeten ar det dock inga storre problem att fordriva tre veckor i vykortsvackra Costa Rica. Sa dar omojligt vackra Costa Rica. Intryck omojliga att smalta, formulera och formedla. Mina ord ar inte tillrackliga. Och sager en bild verkligen mer an tusen ord? Verkligheten gors inte riktigt rattvisa genom linsen pa en halvbillig kompaktkamera i handerna pa en amator. Man kan vanja sig vid allt det vackra, skrammande snabbt vanjer man sig. Under andlosa buss- och taxiresor valjer man allt oftare att forsjunka i somn eller mojligtvis i en god bok, i stallet for att betrakta skadespelet utanfor fonstret. Men de costaricanska bussfarderna - jag minns sarskilt den mellan Tamarindo och Santa Teresa och den mellan Santa Elena och Puntarenas - ar annorlunda. Visserligen gor vagarnas skrattretande daliga skick det svart att forsjunka i nagonting alls, men det ar vyerna som gor det stort omojligt. Berg och dal. Land och hav. Byar med lekande barn. Och gronska utan dess like. Med uppsparrade ogon och gapande munnar infor det obeskrivliga. Den sistnamnda bussfarden bjod pa uppvisning i skrackblandad fortjusning. Utsikten sagolik, insikten skrackinjagande. Insikten om vad som skulle handa om den trotta gamla Volvobussen fylld av morgonpigga resenarer skulle hamna nagra enstaka centimeter fel pa den gropiga grusvagen. Jag ar inte hojdradd, men jag var stundtals livradd.

Santa Teresa, pa den sodra delen av Nicoya-halvon, var platsen for min lilla olycka, men kommer anda att minnas som en av de basta platserna i Costa Rica. Genuinare an Tamarindo, och med en strand som kunde tavla med Avallanas. Visst sved stygnen over nasan en aning, men det de fick mig att missa dagen darpa var nog sa smartsamt. Tillsammans med det gang amerikaner vi for tillfallet reste med hyrde vi sex fyrhjulingar och gav oss ivag for att utforska vattenfallen utanfor Montezuma, strax soder om Santa Teresa. Att svinga sig i lianer och dyka och hoppa genom de fantastiska fallen skulle kunna vara som en drom. Att titta pa och simma karringsim bredvid for att undvika att doppa huvudet var visserligen inte fy skam, men inte heller den ultimata upplevelsen. Det sved lite i en vattentokigs hjarta.

Fran sodra Nicoya-halvon gick resan, via Dr. D. i Carillo langre norrut pa samma halvo, till de centrala delarna av Costa Rica for att pa narmare hall fa uppleva landets dramatiska landskap och gronska. Till den lilla staden Arenal dar vi agnade oss at bad i vulkanuppvarmda kallor och nervkittlande transporter mellan tradtoppar. Och till Santa Elena och de omgivande tropiska skogarna genom vilka vi promenerade pa hangbroar i hojd med de hogsta tradtopparna och de lagsta molnen. Hela tiden med en kansla av att Baloo skulle titta fram bakom nasta trad och med en svangig sang beratta for oss hur nojda vi skall vara med livet. Att han inte gjorde det kanske beror pa att vi redan vet.

Efter mycket funderingar, diskussioner och ratade mojligheter - en del pa grund av instabila vaderforhallanden, andra pa grund av allt for langa avstand/allt for lite tid - bestamde vi oss for att chansa pa Jaco som sista Costa Rica-destination och darmed plats for vart julfirande. Det blev en flopp. Jaco var ett nytt Tamarindo, mojligtvis annu ocharmigare - svart att avgora pa de fa timmar vi var dar. Istallet drog vi fram ett av de sakra korten ur leken och akte tillbaka till Montezuma. Har ar vi nu, aterforenade med amerikanerna och redo for mer vattenfall, snorkel-, cykel- och fiskeutflykter, och for ett julfirande langt bort fran alla traditioner.

Kompletterar med bilder nasta gang vi stoter pa vettiga datorer...

God Jul och massa karlek!

Fantastiska femman genom Nicaragua

En 25-arsdag skall firas med hejdundrande fest, sa ar det bara. Nar vi kom till Nicaragua borjade Cissis narma sig och enligt var plan skulle vi befinna oss i surfparadiset San Juan del Sur pa den stora dagen, fredagen den 28e november. Sa under resan genom Nicaragua bjod vi in allt och alla vi traffade till en stor strandfest. Vi visste inte hur, vi visste inte var, vi visst bara att Cissi maste firas. Det hela vaxte snart till nagot storre an vi kunde kontrollera och rykten borjade spridas pa Granadas gator om strandfesten med de fem svenska tjejerna. Eller var det sju? Och vem hade egentligen en rosa klanning? No claro, claro no.

Det blir roligare och roligare att resa sa har i en stor grupp. Fordelarna ar manga, nackdelarna fa. Alla undrar hur det fungerar, hur mycket vi brakar, men an sa lange fungerar det forvanansvart bra. Visst, tre fjardedelar av resan aterstar, men i nulaget forstar jag inte hur vi nagonsin skall kunna sluta skratta.

Fantastiska femman

Okej, var var vi? Festen? Vi kommer dit, men vi tar det fran borjan. Resan till Nicaragua var lang, svettig och langt ifran okomplicerad. Den gick fran Antigua, Guatemala, via Honduras vagar som kantades av korrupta poliser och via en sanslost kaotisk grans dar passen, vara karaste agodelar, sag ut att ga forlorade bade en och fem ganger, till vart mal - den lilla staden Leon. Leon blev inte mycket mer an ett kort stopp pa vagen, ett kort stopp som vi kommer minnas for kulinarisk sensation i form av street food framfor katedralen.

Resan gick vidare till Granada, en lite storre, lite finare, lite battre stad. Efter mycket resande var det skont att sla sig till ro pa samma stalle for nagra natter, och vi trivdes bra i den fina staden med fargglada hus. Efter en svettig salsalektion, det vill saga en timmes kamp for att losa upp fem par stela svenska hofter, blev Granada utelivets stad. Salsanyborjare, billiga mojitos och hjalpsamma "nicas" visade sig vara en lyckad kombination.

En dagsutflykt till Laguna Apoyo blev en underbart avkopplande dag, strandade pa en brygga och i sma blaa kanoter. Vara nyfunna vanner, ytterligare tva av alla de kanadensare som ror sig har, lyckades forgylla den redan perfekta dagen genom att ackompanjera brygghanget med guldkorn ur landsmannen i the Arcade Fire's repertoar pa gitarr. Aterupptackt karlek till fina Ocean of Noise - nytt favoritspar pa repeat pa iPoden.

Resan gick vidare soderut - till San Juan del Sur, surfstrander och magiska solnedgangar. Dar motte vi upp vanner fran hostelet i Antigua, vanner som hade lovat oss surflektioner. En heldag pa playa Ramonzo, fyra solbranda ryggar och ett antal skrubbsar och blamarken senare hade vi statt upp pa bradan atminstone en gang var.

Men nagot var inte som det skulle, de solbranda ryggarna var bara fyra - den fantastiska femman var decimerad. Cissi lag hemma magsjuk efter vad vi tror var en pase papaya som legat lite val lange i solen. Och varre blir det, heldagen pa Ramonzo var namligen fredagen den 28e november, den stora 25-arsdagen. Men som sagt, en 25-arsdag skall firas med hejdundrande fest, sa ar det bara. Inga bakterier i varlden kunde stoppa vara palner. Framat kvallen ryckte Cissi upp sig, at lite vitt brod till middag och motte sedan upp ett partyglatt gang pa strandbaren Iguana. Det blev en lyckad fodelsedag trots allt, en fodelsdag som avslutades pa det mest perfekta satt man kan tanka sig - med nattbad pa stranden nedanfor.

I ganget pa Iguana ingick bland andra Arcade Fire-killarna fran Laguna Apoyo. Med dem fick vi en egen liten familj i San Juan. Ians pappa bor namligen dar, i ett hus uppe pa en kulle med utsikt over standen, havet och staden nedanfor. Dagen efter den hejdundrande blev en lat dag vid poolen - overklig lyx for fem backpackers fran ett slitet hostel for 40 kr natten. Pappan och hans fru var otroligt gastvanliga och bjod oss alla fem pa stor frukost pa sondagen, och da dagen blev den forsta regniga pa lange stannade vi kvar, spelade kort och utbytte musiktips hela dagen. Annu en underbar, overklig dag pa en resa dar vad som helst verkar kunna handa.

Vi kunde inte riktigt slappa taget om det goda livet efter tva dagars hang i tvavaningshuset med pool, varmvatten och ren toalett. En kvall till fortsatte vi var "backpacker de luxe"-stil och slog pa stort med makalos sushi, vitt vin och chokladtartadessert. I sammanhanget borde jag kanske backa tillbaka till Granada och beratta om dagen med manikyr, pedikyr och massage. Jag stod visserligen over, men anda.

Nagra dagar till pa vagdrankta playorna Ramonzo och Maderas, fyllda av adrenalinkickar och gladjetjut under korta stunder i uppratt position, och av kallsupar och torktumlareffekt under frustrerande farder tillbaka ut genom vagorna. Grannar som avloste varandre pa hostel Estrella. Annu en kvall pa Iguana under ledorden "dos una mas". Efter en spackad vecka i San Juan del Sur var det dags att dra vidare, over ytterligare en centralamerikansk grans, till ett nytt land, till grannen i sydost, till grona skona Costa Rica.

En manad ar tillryggalagd. En manad som har rusat forbi trots att det kanns som om man aldrig levt nagot annat liv an just detta. Jag tackar min lyckliga stjarna for att nastan tre aterstar. Det har ar sa oandligt mycket roligare an jag nagonsin kunde forestalla mig och jag njuter av i stort sett varenda sekund. Ett stort fragetecken kvarstar dock - hur f-n skall man orka ga Inkaleden nar Estrellas trappor gor en alldeles anfadd? Det borjar dra ihop sig, och jag har en kansla av att tre veckor i Costa Rica/Panama inte kommer att innebara nagon hardtraning.