Fargsprakande avslut och nya vagskal

Bikinin hade snallt fatt vanta i en ljusbla packpase langt ner i min ryggsack sedan vi lamnade Costa Ricas strander for det stora Peru-aventyret strax innan nyar. Tre veckor i Argentinas hogsommarhetta hade vackt langtan efter ett oppet hav att svalka overhettade kroppar i. Det var dags for Brasilien och strandlivets aterkomst. Fran Iguazu bussade vi till Ilha de Santa Catarina med kuster kantade av vita strander i alla vaderstreck. On var den perfekta platsen for var nya bekantskap - var sota lilla hyr-Fiat som trogen men trott tog oss kors och tvars over on. Hon blev aven ett vardefullt redskap for att fly undan det oberaknerliga vadret. En klarbla morgonhimmel var aldrig en garanti for, eller ens ett tecken pa, att fa slippa rejala eftermiddagsskurar. Det brasilianska sommarvadret far svensk april att framsta som stabil. Om det hande att vi suckade nar molnen hopade sig over vara huvuden sa var var stackars hud nog anda tacksam. Den brasilianska solen branner starkare an den centralamerikanska och nar man dessutom tar seden dit man kommer och exponerar mer an vanligt far man rakna med rosaroda rander som haller i sig i dagar.

Annu mer ihallande blev regnet. Under den langa resan via São Paulo upp mot Parati smattrade det ihardigt mot busstaket och val framme tilltog ovadret med blixtar och dunder. Vattenfallen dar berget och vattnet fungerade som en naturlig rutschkana var kanske hojdpunkten pa Parativistelsen. Annars finns det inte mycket att sysselsatta sig med i en stad dit man aker mest for paradisstrandernas skull nar regnet oser ner fran en svart himmel. Sarskilt inte nar ovadret slackte ned den lilla staden genom att stalla till med stromavbrott stup i kvarten. Lika ihallande som regnet blev vara suckar. Efter tre manader fyllda av tur, bade med vadret och med mycket annat, var det som om nagon dar uppe bland molnen ville fa ned oss pa jorden. Traka ut oss lite. Fa oss att fasa lite mindre for den stundande hemfarden. Jag maste erkanna att det fungerade ganska bra. Sodra Brasiliens strandliv blev en ordentlig besvikelse och en uttrakad fyra borjade nastan langta hem. Mindre fasa for hemfard, men det ar inte med den kanslan man vill avsluta.

Under nagra sa gott som regnfria timmar bjod Paratis kullerstenstorg pa jazzkvall à la Hallevik -07, som overgick i svettig 60-talskavalkad à la, tja jag vet inte, typ Furholmen -02. Otroligt att man ur den doda lilla staden kunde skaka fram ett sadant imponerande publikhav. Svangiga brassar gungandes sida vid sida med mer stelbenta genomresande som av storre eller mindre slump hade hamnat pa just deras festival. Maktigt. Och en liten, liten, valdigt sambabefriad foraning av vad som snart skulle komma i dans- och musikvag.

For strandliv i all ara, men det var anda karnevalen, det glittrande, rumpskakande spektakel som pagar i skrivande stund, som var den tyngsta anledningen till att vi valde att komma hit. Rio de Janeiro gottgjorde med rage strandstadernas svek. Som ett bevis pa hennes valvilja steg solen upp over Sockertoppen mot en molnfri himmel nar vi en alldeles for tidig mandagmorgon letade oss ut fran busstationen. Ut i storstaden, annu en pulserande storstad. Storstadsdelen tar over mitt tudelade hjarta och pulserar i takt. I en vecka har vi nu bott i var fina lagenhet ett tiotal meter fran Copacabanas vita sand.

Vinden svalkar, solen branns, har finns sorg som inte kanns.

Och sa finns det sorg som kanns alltfor val. Man ser den overallt, sorgen och fattigdomen, aven i de "ratta" omradena. Man anar den i blickarna man inte vagar mota. Man ser den i ogonen pa smapojkarna pa stranden, vars blickar man inte kan lata bli att mota. "Amiga, amiga, un real?" Sager de och stracker desperat ut armarna mot en. Det ar sa att det svider i hjartat. Men nej, jag har inte en enda real. Allt jag har ar bikinin jag kom i, en blablommig sarong, ett par flip flop som varit med lite for lange och en flaska vatten som blivit kokhett i solen. Mer vagar man inte ta med sig, man har ju hort hur det gar till pa Rios strander. Men ar det inte lite overdrivet anda? Alla skrackhistorier om det farliga Rio. Det farliga Sydamerika. Har vi, och alla vi traffat under resans gang, bara haft tur, eller ar det inte lite overdrivet anda? Forvantningar och verklighet, igen.

I min verklighet ar Sydamerika, trots den dar sorgen, trots ett litet kryddmatt av radsla, mest av allt gladje. For oss och tiotusentals andra kulminerade den sondagnatt pa Sambódromo. Prydda med fjadrar och paljetter forsokte vi oss pa nagra stapplande sambasteg medan det makalosa foljet tagade fram nedanfor oss. Maktigare an vi hade kunnat forestalla oss.

Alla resor har ett slut, sa aven denna. Men vi avslutar pa basta mojliga satt. Genom att lata Rio de Janeiro sta for avskedsfesten - en fargsprakande energibomb till kalas. Genom att lata Rio de Janeiro ge en injektion av gladje och energi. Fyll oss till gransen for overdos, fa oss att fortsatta sprudla tills varblommornas bristande knoppar tar over och vacker vart horn av varlden till liv.

---

If you don’t know where you are going, any road will take you there.

Sa sa en gang Chesirekatten till min namne i Underlandet. Vagen hit gick genom Sydamerika. Hit kom jag utan att veta vart jag var pa vag. Langtan och forvantan har bytts ut mot minnen, erfarenheter, insikter och lardomar for livet, en hel varld full av nya bekantskaper och fyra fordjupade vanskaper att dela allting med. Men vagen har ett eget varde, mer betydelsefullt an differensen mellan nu och da. Det ar vagen, resan, som ar livet, inte de punkter, ogonblicksbilder, vi kallar vara mal.

Alla resor har ett slut, sa aven denna. Runt hornet vantar nya vagskal. Dit vet jag att jag ar pa vag.

Karlek vid andra ogonkastet

En kvarglomd ryggsack med pass, kontokort och vardefulla elektroniska leksaker samt en fasansfull kottupplevelse i kottets forlovade land. Argentina gjorde inget bra forsta intryck. Buenos Aires gjorde inget bra forsta intryck. Andra dagen borjade vi promenera och storstadspulsen fick mitt hjarta att sla dubbla slag av fortjusning. Med sma gladjeskutt tog vi oss fram mellan sota butiker i San Telmo den dagen, jag kunde inte annat an bli foralskad - och djupare skulle jag falla. Det ar nagot visst med storstader anda. Det oandliga upphor aldrig att faschinera. Samtidigt ar det har man inser hur liten varlden egentligen ar. Eller sa ar Palermos stora restaurangutbud helt enkelt inte stort nog.

Buenos Aires ar allt man kan dromma om och lite till. Det ar shopping - Palermogator och mysiga caféer. Det ar kott - rott med ett glas rott. Det ar tango - passion och romantik. Det ar sena natter - stjarnhimlar och morgonsol. Det ar att unna sig lite extra - som en scen ur Sex and the city, med hogklackat, nyshoppade klanningar, farglada drinkar och det bekymmerslosa taxivinkandet. Sa passande att vi efter Jonnas bortrovande av overaskande pojkvan bara var fyra. Taxichaufforerna holl med storsta sakerhet med. Och det var lika bra att vi vande oss, aven om den nya fyran snart skulle byta medlemmar. Efter tio dagar i Buenos Aires var vi bara fyra som satte oss pa en supercama-nattbus mot Mendoza - Carina satte sig pa ett flyg mot Stockholm och ex-jobbet. Som en obekvam paknackning fran verkligheten. Konstigt. Sorgligt.

En bekvam nattbus 13 timmar vaster om Buenos Aires ligger Mendoza, i hjartat av Argentinas vindistrikt. Vingardarna utforskas bast fran cykelsadeln sades det, sa vi tog bussen ut pa landsbygden pa jakt efter fyra cyklar. Dessvarre var vi inte i sarskilt god tid, morgonens frustrerande telefonsamtal till passpolis, UD och ambassad hade tagit storre delen av formiddagen. Hos den beromda Mr. Hugo fanns inga cyklar kvar och grannfamiljen som han rekommenderade erbjod endast mountainbikeliknande varianter med stenhard sadel. Men det var klart att vi skulle cykla tankte vi, hoppade upp och angrade oss strax efter forsta rondellen. Vara romantiska forestallningar om en cykeltur med har och kjolar fladdrande i vinden var krossade. Farden mot den forsta vingarden skedde i betydligt mer framatlutad position, med betydligt mer vark i rumpa och axlar, och med betydligt fler svordomar an vi hade tankt oss. Och sa blev den forsta vingarden den enda. Men val dar var det mysigt nog. Vinprovning och lunch pa garden, med sjalvplockade vindruvor som efterratt och en ryggsack som var tyngre pa vagen hem.

Forutom vincyklingen stod forsranning pa Mendoza-schemat. Iskallt och blott, men fantastiskt roligt. Lite smaskraja nar vi stod dar och lyssnade pa sakerhetsgenomgangen i vatdrakt och flytvast, fyllda av mersmak en timme senare nar vi klev upp pa stranden.

Och sa var det det dar med Cissis pass. Nagon hade strulat till det, det ar fortfarande oklart om det var passpolis, UD eller ambassad men hur som helst behovde vi befinna oss i narheten av Buenos Aires for att plocka upp det. Vi valde darfor att spendera ett dygn pa en ranch en dryg timme utanfor huvudstaden. Efter Guatemala var jag nastan saker, nu ar jag helt saker - hastar ar inte riktigt min grej. Men hur skall man annars se de vidstrackta markerna pa en ranch? Det var bara att hoppa upp och hoppas pa det basta, och sa lange vi holl oss till lugn och forsiktig skritt kunde jag verkligen njuta av de vackra omgivningarna. Trav och galopp ar kanske kul, men mest i efterhand.

Med passet i ratt hander kunde vi sedan bege oss norrut, mot den brasilianska gransen och vattenfallen vid Iguazu. Efter tre manader pa resande fot kande vi oss nastan lite matta pa upplevelser nar vi borjade vandra omkring bland fallen. Man kan som sagt vanja sig vid allt det vackra. Nastan sa att man ville tvinga fram den dar kanslan av upprymdhet, for visst var det otroligt vackert. Men allt som kravdes var en ordentlig narstudie for att fa oss pa fall. Drankta i en bat pa forsen och atminstone valdigt valduschade uppe pa utsiktsplatsen vid huvudfallet. Det ar nagot visst med vatten anda. Det oandliga upphor aldrig att faschinera.

Nedrakning. Brasilien. Sol, bad och karneval. Jag langtar efter mycket, men jag langtar inte hem.

Blod, svett och tarar

Okej, egentligen bara svett om vi skall vara petiga. Eventuellt nagon droppe blod fran ett sonderkliat myggbett. De tarar som lag narmast till hands var snarast av lycka. Hur som helst var det vart varenda droppe de magnifika Anderna kunde krama ur mig.

Det borjade langt innan det egentligen borjade. Det finns sa manga manniskor som redan har gjort det man sjalv planerar att gora. Man far hora valdigt mycket. Tips och erfarenheter som skall forbereda for det som komma skall. Detta galler inte minst Inkaleden, helt plotsligt hade alla varit dar. Erfarenheter skiljer sig at, men oavsett om de berattar om hur fysiskt utmattande det ar, om den sanna inneborden av ord som hojdskillnad och regnsasong, eller om den undebara soluppgangen over bergstopparna, har de det gemensamt att de poangterar hur obeskrivlig upplevelsen ar.

Jag var beredd pa att frysa. Pa att bli blot. Pa total utmattning. Pa smuts och lera. Nastan sa att det var en besvikelse att slippa. Det ar val det som ar grejen med uppskruvade forvantningar - verkligheten nar sallan upp till samma niva. Forsta dagen var blot, andra dagen utmattande och andra natten kall. Men den som kunde hitta ett torrare och renare talt, eller for den delen manniska, under Roskilde 2007 kan skratta sig lycklig.

Jag antar att vi hade tur med vadret. Nagon sa att dagar runt halvmane ofta skonas fran nederbord trots regnsasong. I sa fall var det oplanerad men lyckosam tajming fran var sida.

Forsta dagen var blot. Med nyinkopta regnklader fran topp till ta och en ponchohuva som avsevart forminskade synfaltet inledde vi var vandring. Men det var som det skulle, precis vad vi hade forvantat oss, och nar hallregnet efter tva timmar overgick i duggregn var det ingen som vagade tro att det skulle vara lange. Inte en droppe till den dagen. Andra dagen sken solen. Forst sedan dagens ovningar var avklarade och vi lagt oss i talten for en stunds vila oppnade sig himlen. Nagon timme senare var det torrt igen. Tredje dagen duggade det fran och till. Under fjarde dagens tidiga morgontimmar lag dimman tat over Machu Picchu for att spricka upp till en formiddag med hettande sol mot hud och bergstoppar.

Andra dagen var utmattande. Tre timmars uppforsbacke av varierande lutning, malet satt till Dead Woman's Pass pa 4215 meter over havet, med minskande syretillgang for stackars lungor och kampande hjarta kan inte kallas annat an utmattande. I jamforelse var de andra dagarna inte mycket varre an en rask promenad i Lilljanskogen. Sedan finns det utmattning av mer sjalvvald sort, sadan utmattning belonas rikligt.

Tredje nattens campingplats ligger inte langt fran malet. En promenad beraknad till en timme till utsiktsplatsen Sun Gate och sedan ytterligare en knapp timme ner till Machu Picchu. Vandringen far paborjas tidigast 05.30, och man kan rakna med att inte vara den enda pa campet fylld av otalig forvantan och langtan efter att na malet. Tidigt under resan bestamde vi oss for att inte hamna sist i klungan av forvantansfulla. Med endast tre morgonpigga amerikaner framfor borjade vi koa vid grindarna 04.45. 45 minuter senare spurtade vi forbi tre trotta amerikaner och medan luckan bakom oss vaxte hamnade en till synes ouppnaelig drom plotsligt inom rackhall. Jag vet inte om det var extra syretillgang pa grund av nedstigningen eller bara tanken pa att fa sta dar uppe vid Sun Gate forst av alla, men trots allvarlig traningsbrist det senaste halvaret, trots en latt snedtrampad vansterfot, trots att luftroren rosslade med varje andetag var det lange sedan jag hade sadan energi. Adrenalinet sprutade och benen vagrade sla av pa tempot. Ju narmare malet desto storre beslutsamhet att inte lata det glida ur handerna. De avslutande trapporna var mordande, men efter de sista stapplande stegen stod vi dar, vi fem tillsammans med Marc och Tobias, de tva killarna i var grupp, forst av alla vid Sun Gate den morgonen, 30 minuter efter startskottet. The swedish five hade gjort det igen.

Lyckorus och andhamtning medan morgonsolen gjorde bergen mittemot guldskimrande. Dessvarre lag dimman tat over Machu Picchu. Lagom till att det attonde huvudet tittade upp over kronet fortsatte vi darfor vandringen ned mot ruinerna. Snuvade pa vyn fran Sun Gate och uppenbarligen annu inte helt tomda pa kraft bestamde vi oss efter mycket om och men for att bestiga Waynapicchu, den spetsiga lilla kullen man ser bakom ruinerna pa alla bilder. Om jag var en smula besviken pa graden av utmattning Inkaleden gav fick jag ata upp det nu. Uppat, uppat, uppat i oandliga branta trappor. Tre och en halv dagars vandring kandes trots allt i kroppen. Krampande vader, ommande knan och andetag som vagrade lata sig lugnas. Men sjalvvald utmattning belonas som bekant rikligt. Val uppe pa toppen ville jag bara skrika ut min lycka over de fantastiska syner och kanslor som motte oss. Detta var kanske den storsta hojdpunkten, pa blygsamma 2720 meter over havet.

Forvantningar och verklighet. Det finns trots allt ganger da det senare krossar det forra. Som Andernas storslagna skonhet. Som de glittrande solstralarna som uppenbarar sig mot bergen efter de sista stapplande stegen upp till Sun Gate. Som nar Machu Picchu framtrader ur dimman. Som vyerna fran en ny utsiktsplats efter en halvtimmes ursinnig, adrenalinpumpande krafttomning. Ni maste gora detta, ar det nagot jag rekommenderar alla sa ar det detta. Kanske kommer vandringen bli jobbigare nu nar jag har dragit ned forvantningarna. Men ingenting jag eller nagon annan berattar kan forminska det fantastiska i upplevelsen. Det ar, helt enkelt, obeskrivligt.

---

Inkaleden utgjorde bara fyra dagar av drygt tva veckor i Peru, anda overskuggar minnena darifran det mesta. Men utan den orattvisa jamforelsen ar manga av Peruvistelsens andra upplevelser val varda en bloggomnamning.

Resan startade runt och pa sjon Titicaca - i den lilla staden Puno och pa tre av sjons oar. Har skulle vara stackars kroppar fa en chans att anpassa sig till den hoga hojden och komma over irriterande symptom som yrsel, illamaende, huvudvark samt hjartklappning och lojlig anfaddhet efter minsta lilla anstrangning. Att det sedan ar otroligt vackert runt den dar sjon var en valkommen bonus.

Under 2008 ars sista timmar hystes vi in hos en liten indianfamilj pa en av oarna. I deras lilla kok trangde vi ihop oss runt bordet och at tacksamt av den enkla maten, och i deras iskalla sangar sov vi den natten, med lager pa lager av tunga filtar. Familjens tva sma barn tittade pa oss med nyfikna ogon och kommunicerade pa spanska nastan lika knacklig som var. Jag undrar om de eller vi var mest faschinerade av narbilden av en annan verklighet. Det blev ett minst sagt annorlunda nyarsfirande, ikladda blombroderade blusar och fargglada kjolar, dansande i ring med en skara glada indiander i en sliten lokal uppe pa kullen. Eller ja, nyarsfirande och nyarsfirande - vi hade alla somnat langt innan klockan slog tolv. Det ar utmattande att dansa indiandans, sarskilt sa dar pa hog hojd. Men ni skall veta att klockan sex - det vill saga tiden for det svenska nyaret - da raknades det ner till en skal i varm choklad pa det lokala fiket med Abba i hogtalarna.

Flera bussresor, en Inkaled och en flygresa senare hamnade vi i den peruanska delen av Amazondjungeln. I den tryckande och fuktiga hettan var svetten en sjalvklar foljeslagare och miljarder myggor bidrog med gott om tillfallen att klia sonder irriterande sma bett. Liksom pa Inkaleden los tararna med sin franvaro och de av lycka var i det har fallet langre bort. Men om man kunde falla en tar av barnslig fortjusning, sa som av lycka, kanske jag hade gjort det da vi upptackte alligatorn i vassen, da den stora svarta ormen slingrade sig bredvid var stig, eller da flocken av fargglada papegojor lyfte over vara huvuden.

---

Tva veckor fyllda av de mest hanforande syner Peru kan erbjuda nyfikna gringos. Som vanligt hade jag garna stannat langre och sett mer men klockan tickar och vi har en plan att folja. Den har gangen tog den oss till storstadspulsen i underbara Buenos Aires, dar nasta histora haller pa att skrivas.

---

Jag har totaltrottnat pa att odsla tid och energi pa att ladda upp bilder. Kolla in de mer talmodiga flickornas resedagbocker eller var talmodiga sjalva och vanta till jag kommer hem. Det ar faktiskt bara fem och en halv vecka kvar nu. Lite angestladdat...

Med arren som bevis

Jag har daliga erfarenheter av resor och kameror. I en tid fore digitalkamerornas blev minnen fran tre veckors batluff i Grekland till fem vita foton i brevladan. Det svider fortfarande. Vara kamerarutiner pa den har resan ar visserligen av det forsiktiga slaget - tva av fem kameror anvands i taget och dubbla sakerhetskopior gors med jamna mellanrum - men man kan aldrig vara riktigt saker. Sa jag gick och skaffade mig ett tjusigt arr som bevis pa min korta men intensiva surfkarriar. Forsta vagen i Santa Teresa, nosen ner i sanden, jag efter, tumlar runt pa botten, tappar kontroll over bradan men far en kansla av att den redan flugit forbi mig - vilket visar sig vara helt fel da det forsta som hander nar jag forsoker leta mig upp mot ljuset ar att den traffar mig rakt over nasan. Blod overallt. Nagra stygn i sjukstugan. Antibiotika och varktabletter i en vecka. Jag lever och mar bra - med arren som bevis.

Lardomar hor resandet till, tills vidare vill jag dela med mig av tva.
1: Pa forhand uppgjorda detaljplaner haller sallan i langden. Cyklon pa Kuba, jordbavning och efterfoljande oversvamningar i Panama och surfbrada i huvudet ar nagra av de mer extrema exemplen. Mindre dramatiska exempel finns det redan tusentals av.
2: Man traffar otroligt mycket trevliga manniskor, vilket inte sallan leder till nya exempel pa lardom 1. Familjeliv i San Juan till foljd av motet med Ian och Jeff i Laguna Apoyo. Svensexa pa en katamaran utanfor Tamarindo till foljd av motet med ett gang costaricaner pa stranden. Nagra dagars besok hos den smygrasistiska men anda sa charmiga Dr. D. - 96-arig fore detta ogonlakare fran Delaware, pa halvtid bosatt pa hojderna over Carillo - till foljd av motet med nagra av alla Estrella-grannar i San Juan.

Costa Rica-aventyret borjade i Tamarindo - en ganska ocharmig turiststad, typ Kanarieoarna i surftappning. Men stranderna hade anda sin charm, speciellt underbara Avallanas en halvtimmes bilfard fran hysterin. Och fran katamaranens dack visade sig kustremsan fran sin allra basta sida.

Lardom 1 kan ske bade pa gott och ont och det drojde inte manga timmar i Costa Rica forran vi borjade inse att oversvamningarna i Panama till stor del var av ondo. De tre aterstaende veckorna i Centralamerika var tankta att delas upp mellan Costa Rica och Panama, det sistnamnda betydligt vanligare mot tunna planbocker. Men jordbavningar ar smallar man far ta och vi fick helt enkelt tanka om - ett antal ganger. Med nagra avsteg fran budgeten ar det dock inga storre problem att fordriva tre veckor i vykortsvackra Costa Rica. Sa dar omojligt vackra Costa Rica. Intryck omojliga att smalta, formulera och formedla. Mina ord ar inte tillrackliga. Och sager en bild verkligen mer an tusen ord? Verkligheten gors inte riktigt rattvisa genom linsen pa en halvbillig kompaktkamera i handerna pa en amator. Man kan vanja sig vid allt det vackra, skrammande snabbt vanjer man sig. Under andlosa buss- och taxiresor valjer man allt oftare att forsjunka i somn eller mojligtvis i en god bok, i stallet for att betrakta skadespelet utanfor fonstret. Men de costaricanska bussfarderna - jag minns sarskilt den mellan Tamarindo och Santa Teresa och den mellan Santa Elena och Puntarenas - ar annorlunda. Visserligen gor vagarnas skrattretande daliga skick det svart att forsjunka i nagonting alls, men det ar vyerna som gor det stort omojligt. Berg och dal. Land och hav. Byar med lekande barn. Och gronska utan dess like. Med uppsparrade ogon och gapande munnar infor det obeskrivliga. Den sistnamnda bussfarden bjod pa uppvisning i skrackblandad fortjusning. Utsikten sagolik, insikten skrackinjagande. Insikten om vad som skulle handa om den trotta gamla Volvobussen fylld av morgonpigga resenarer skulle hamna nagra enstaka centimeter fel pa den gropiga grusvagen. Jag ar inte hojdradd, men jag var stundtals livradd.

Santa Teresa, pa den sodra delen av Nicoya-halvon, var platsen for min lilla olycka, men kommer anda att minnas som en av de basta platserna i Costa Rica. Genuinare an Tamarindo, och med en strand som kunde tavla med Avallanas. Visst sved stygnen over nasan en aning, men det de fick mig att missa dagen darpa var nog sa smartsamt. Tillsammans med det gang amerikaner vi for tillfallet reste med hyrde vi sex fyrhjulingar och gav oss ivag for att utforska vattenfallen utanfor Montezuma, strax soder om Santa Teresa. Att svinga sig i lianer och dyka och hoppa genom de fantastiska fallen skulle kunna vara som en drom. Att titta pa och simma karringsim bredvid for att undvika att doppa huvudet var visserligen inte fy skam, men inte heller den ultimata upplevelsen. Det sved lite i en vattentokigs hjarta.

Fran sodra Nicoya-halvon gick resan, via Dr. D. i Carillo langre norrut pa samma halvo, till de centrala delarna av Costa Rica for att pa narmare hall fa uppleva landets dramatiska landskap och gronska. Till den lilla staden Arenal dar vi agnade oss at bad i vulkanuppvarmda kallor och nervkittlande transporter mellan tradtoppar. Och till Santa Elena och de omgivande tropiska skogarna genom vilka vi promenerade pa hangbroar i hojd med de hogsta tradtopparna och de lagsta molnen. Hela tiden med en kansla av att Baloo skulle titta fram bakom nasta trad och med en svangig sang beratta for oss hur nojda vi skall vara med livet. Att han inte gjorde det kanske beror pa att vi redan vet.

Efter mycket funderingar, diskussioner och ratade mojligheter - en del pa grund av instabila vaderforhallanden, andra pa grund av allt for langa avstand/allt for lite tid - bestamde vi oss for att chansa pa Jaco som sista Costa Rica-destination och darmed plats for vart julfirande. Det blev en flopp. Jaco var ett nytt Tamarindo, mojligtvis annu ocharmigare - svart att avgora pa de fa timmar vi var dar. Istallet drog vi fram ett av de sakra korten ur leken och akte tillbaka till Montezuma. Har ar vi nu, aterforenade med amerikanerna och redo for mer vattenfall, snorkel-, cykel- och fiskeutflykter, och for ett julfirande langt bort fran alla traditioner.

Kompletterar med bilder nasta gang vi stoter pa vettiga datorer...

God Jul och massa karlek!

Fantastiska femman genom Nicaragua

En 25-arsdag skall firas med hejdundrande fest, sa ar det bara. Nar vi kom till Nicaragua borjade Cissis narma sig och enligt var plan skulle vi befinna oss i surfparadiset San Juan del Sur pa den stora dagen, fredagen den 28e november. Sa under resan genom Nicaragua bjod vi in allt och alla vi traffade till en stor strandfest. Vi visste inte hur, vi visste inte var, vi visst bara att Cissi maste firas. Det hela vaxte snart till nagot storre an vi kunde kontrollera och rykten borjade spridas pa Granadas gator om strandfesten med de fem svenska tjejerna. Eller var det sju? Och vem hade egentligen en rosa klanning? No claro, claro no.

Det blir roligare och roligare att resa sa har i en stor grupp. Fordelarna ar manga, nackdelarna fa. Alla undrar hur det fungerar, hur mycket vi brakar, men an sa lange fungerar det forvanansvart bra. Visst, tre fjardedelar av resan aterstar, men i nulaget forstar jag inte hur vi nagonsin skall kunna sluta skratta.

Fantastiska femman

Okej, var var vi? Festen? Vi kommer dit, men vi tar det fran borjan. Resan till Nicaragua var lang, svettig och langt ifran okomplicerad. Den gick fran Antigua, Guatemala, via Honduras vagar som kantades av korrupta poliser och via en sanslost kaotisk grans dar passen, vara karaste agodelar, sag ut att ga forlorade bade en och fem ganger, till vart mal - den lilla staden Leon. Leon blev inte mycket mer an ett kort stopp pa vagen, ett kort stopp som vi kommer minnas for kulinarisk sensation i form av street food framfor katedralen.

Resan gick vidare till Granada, en lite storre, lite finare, lite battre stad. Efter mycket resande var det skont att sla sig till ro pa samma stalle for nagra natter, och vi trivdes bra i den fina staden med fargglada hus. Efter en svettig salsalektion, det vill saga en timmes kamp for att losa upp fem par stela svenska hofter, blev Granada utelivets stad. Salsanyborjare, billiga mojitos och hjalpsamma "nicas" visade sig vara en lyckad kombination.

En dagsutflykt till Laguna Apoyo blev en underbart avkopplande dag, strandade pa en brygga och i sma blaa kanoter. Vara nyfunna vanner, ytterligare tva av alla de kanadensare som ror sig har, lyckades forgylla den redan perfekta dagen genom att ackompanjera brygghanget med guldkorn ur landsmannen i the Arcade Fire's repertoar pa gitarr. Aterupptackt karlek till fina Ocean of Noise - nytt favoritspar pa repeat pa iPoden.

Resan gick vidare soderut - till San Juan del Sur, surfstrander och magiska solnedgangar. Dar motte vi upp vanner fran hostelet i Antigua, vanner som hade lovat oss surflektioner. En heldag pa playa Ramonzo, fyra solbranda ryggar och ett antal skrubbsar och blamarken senare hade vi statt upp pa bradan atminstone en gang var.

Men nagot var inte som det skulle, de solbranda ryggarna var bara fyra - den fantastiska femman var decimerad. Cissi lag hemma magsjuk efter vad vi tror var en pase papaya som legat lite val lange i solen. Och varre blir det, heldagen pa Ramonzo var namligen fredagen den 28e november, den stora 25-arsdagen. Men som sagt, en 25-arsdag skall firas med hejdundrande fest, sa ar det bara. Inga bakterier i varlden kunde stoppa vara palner. Framat kvallen ryckte Cissi upp sig, at lite vitt brod till middag och motte sedan upp ett partyglatt gang pa strandbaren Iguana. Det blev en lyckad fodelsedag trots allt, en fodelsdag som avslutades pa det mest perfekta satt man kan tanka sig - med nattbad pa stranden nedanfor.

I ganget pa Iguana ingick bland andra Arcade Fire-killarna fran Laguna Apoyo. Med dem fick vi en egen liten familj i San Juan. Ians pappa bor namligen dar, i ett hus uppe pa en kulle med utsikt over standen, havet och staden nedanfor. Dagen efter den hejdundrande blev en lat dag vid poolen - overklig lyx for fem backpackers fran ett slitet hostel for 40 kr natten. Pappan och hans fru var otroligt gastvanliga och bjod oss alla fem pa stor frukost pa sondagen, och da dagen blev den forsta regniga pa lange stannade vi kvar, spelade kort och utbytte musiktips hela dagen. Annu en underbar, overklig dag pa en resa dar vad som helst verkar kunna handa.

Vi kunde inte riktigt slappa taget om det goda livet efter tva dagars hang i tvavaningshuset med pool, varmvatten och ren toalett. En kvall till fortsatte vi var "backpacker de luxe"-stil och slog pa stort med makalos sushi, vitt vin och chokladtartadessert. I sammanhanget borde jag kanske backa tillbaka till Granada och beratta om dagen med manikyr, pedikyr och massage. Jag stod visserligen over, men anda.

Nagra dagar till pa vagdrankta playorna Ramonzo och Maderas, fyllda av adrenalinkickar och gladjetjut under korta stunder i uppratt position, och av kallsupar och torktumlareffekt under frustrerande farder tillbaka ut genom vagorna. Grannar som avloste varandre pa hostel Estrella. Annu en kvall pa Iguana under ledorden "dos una mas". Efter en spackad vecka i San Juan del Sur var det dags att dra vidare, over ytterligare en centralamerikansk grans, till ett nytt land, till grannen i sydost, till grona skona Costa Rica.

En manad ar tillryggalagd. En manad som har rusat forbi trots att det kanns som om man aldrig levt nagot annat liv an just detta. Jag tackar min lyckliga stjarna for att nastan tre aterstar. Det har ar sa oandligt mycket roligare an jag nagonsin kunde forestalla mig och jag njuter av i stort sett varenda sekund. Ett stort fragetecken kvarstar dock - hur f-n skall man orka ga Inkaleden nar Estrellas trappor gor en alldeles anfadd? Det borjar dra ihop sig, och jag har en kansla av att tre veckor i Costa Rica/Panama inte kommer att innebara nagon hardtraning.

Guatemala pa en vecka

Om Kuba hade vi hort att frukten skulle vara sa fantastisk. Sa med ljus och lykta genomsokte vi Havannas gator pa jakt efter fruktmarknader. Helt forgaves. Det ar en av anledningarna till att Guatemala ar ett paradis. Guatemala ar dessutom enklare pa alla tankbara satt, Guatemala har mycket godare mat, och Guatemala ar betydligt vanligare mot planboken. Men det behovs knappast en jamforelse med Kuba for att kalla Guatemala ett paradis.

Sen sondageftermiddag landade vi och lamnade snabbt Guatemala City, som sags vara en av varldens farligste stader, for backpackertillhallet Antigua ca en timme darifran. I en liten gryta omgiven av tatbevuxna berg ligger denna sota lilla stad med sina laga hus och sitt ratlinjiga gatnat. Upp, till de omgivande bergen, skulle vi snart bege oss, men forst hade vi tid att bekanta oss med staden. Antigua var latt att falla for och forutom frukten bjod hon pa befrielser som foto- och tvattservice, internet och telefon till overkomliga priser och trevligt sallskap i form av andra backpackers. Riktig foralskelse uppstod dock forst vid motet med den gigantiska marknaden. Andlosa, labyrintlika gangar befolkade av kortvuxna manniskor som salde allt mellan himmel och jord till inga pengar alls. Har inhandlades frukt, brod och varm mossa med oronlappar infor det kommande aventyret.

Klockan tva pa eftermiddagen gick den lilla minibuss som tog oss bit pa den resa vi skulle slutfora till fots. En bit upp pa vulkanen Pacaya. Knappt hade bussen stannat forran den invaderades av kanske femton guatemalska sma barn som ville hyra ut vandringsstavar for 3 quetzales - motsvarande lite drygt 3 svenska kronor som visade sig vara mycket val investerade pengar. De nagot aldre barnen foljde oss sedan pa sina hastar och erbjod "taxi" for lata gringos. Men vi vandrade, pustande och stonande av anstrangningen, annu inte riktigt friska fran forkylningen som forfoljt oss sedan Kuba. Utmaningarna blev fler ju narmare malet vi kom, trotta muskler, sanslosa vindar och rullande lavastenar, men till slut stod vi dar - en halvmeter fran rinnande lava, hogt upp pa ett berg med utsikt over andra lika fantastiska berg, i solnedgangen. Vi hade med oss marshmallows att grilla over lavan, men blasten gjorde det svart att halla balansen och vi var mer an nojda over att bara fa titta. Otroligt haftigt.

Dagen darpa gav vi oss ivag pa annu en tur med minibuss. Efter ca tva timmars skumpande pa slingrande bergsvagar utan sa mycket som ett litet racke mellan oss och de morka djupen sag vi den for forsta gangen - underbara Lago Atitlan, mellan gronskande berg och kala vulkaner, med sota sma byar utspridda dar vatten motte land. Sjon var en syn man inte trottnade pa. Fran utsiktsplatsen dar chaufforen stannade for att lata oss fotografera, fran baten som tog oss fran hamnstaden Panajachel tvars over sjon, fran uteserveringarna vid hamnen, fran hastryggen uppe i de omgivande bergen - alltid lika vacker. Vi besokte tva av byarna runt sjon. San Pedro La Laguna - det flummiga hippieparadiset med restauranger och krogar i varenda krypin och San Marcos - det spirituella centret med yoga, massage, meditation och en uppsjo av liknande aktiviteter jag aldrig hort talas om tidigare.

Bland hojdpunkterna runt sjon maste hastutflykten namnas. Det var vi fyra - stackars allergiska Carina fick sta over - tva kanadensiska killar och en mycket uppskattad guide som lotsade oss genom kaffe-, avokado- och majsodlingar till utsiktplatser fran vilka sjon och bergen tedde sig om mojligt annu vackrare an tidigare. Sex, eller atminstone fem, ovana ryttare pa galopperande hastar lockade dessutom fram bade skrack och skratt.

Nu nar jag har namnt hastturen maste jag bara namna yogan som blev var start pa morgonen i San Marcos - en annan hojdpunkt som fick dryga tva timmar att kannas som en halvtimme. Och bara en sak till: hoppklipporna i San Marcos, behover jag saga mer?

Jamfort med en svensk sommar ar dagarna i Guatemala nagot varmare. Kvallarna ar betydligt kallare. Fem svenska tjejer, som man kan tycka borde vara vana vid kyla, papalsade med fleecetroja, halsduk, mossa och lanade filtar pa restaurangerna runt Lago Atitlan maste ha varit en ganska komisk syn. Kontigt nog verkade det vara vi som fros mest. Vi krop ner i vara sovpasar i daligt isolerade rum med understall och marknadsmossa pa.


Det finns givetvis fler horn av Guatemala varda att utforska, men tyvarr var en vecka allt vi kunde avvara den har gangen. Paradis ar stallen man inte garna lamnar, men lamnar man for Nicaragua kanns det ganska okej anda.

Kuba i bilder

Ett litet urval av bilderna fran Kuba. For fler rekommenderas lankarna till de andra tjejernas resedagbocker.

Utanfor vara rum i Havanna

Utsikten

Che och ganget

Pa cigarrfabriken

Pa blasig strandpromenad...

...med valdigt slitna fasader

En av manga

Forsta badet i ett annu blasigt Varadero

For ovrigt ar Guatemala underbart, langre uppdatering snart!