Fargsprakande avslut och nya vagskal

Bikinin hade snallt fatt vanta i en ljusbla packpase langt ner i min ryggsack sedan vi lamnade Costa Ricas strander for det stora Peru-aventyret strax innan nyar. Tre veckor i Argentinas hogsommarhetta hade vackt langtan efter ett oppet hav att svalka overhettade kroppar i. Det var dags for Brasilien och strandlivets aterkomst. Fran Iguazu bussade vi till Ilha de Santa Catarina med kuster kantade av vita strander i alla vaderstreck. On var den perfekta platsen for var nya bekantskap - var sota lilla hyr-Fiat som trogen men trott tog oss kors och tvars over on. Hon blev aven ett vardefullt redskap for att fly undan det oberaknerliga vadret. En klarbla morgonhimmel var aldrig en garanti for, eller ens ett tecken pa, att fa slippa rejala eftermiddagsskurar. Det brasilianska sommarvadret far svensk april att framsta som stabil. Om det hande att vi suckade nar molnen hopade sig over vara huvuden sa var var stackars hud nog anda tacksam. Den brasilianska solen branner starkare an den centralamerikanska och nar man dessutom tar seden dit man kommer och exponerar mer an vanligt far man rakna med rosaroda rander som haller i sig i dagar.

Annu mer ihallande blev regnet. Under den langa resan via São Paulo upp mot Parati smattrade det ihardigt mot busstaket och val framme tilltog ovadret med blixtar och dunder. Vattenfallen dar berget och vattnet fungerade som en naturlig rutschkana var kanske hojdpunkten pa Parativistelsen. Annars finns det inte mycket att sysselsatta sig med i en stad dit man aker mest for paradisstrandernas skull nar regnet oser ner fran en svart himmel. Sarskilt inte nar ovadret slackte ned den lilla staden genom att stalla till med stromavbrott stup i kvarten. Lika ihallande som regnet blev vara suckar. Efter tre manader fyllda av tur, bade med vadret och med mycket annat, var det som om nagon dar uppe bland molnen ville fa ned oss pa jorden. Traka ut oss lite. Fa oss att fasa lite mindre for den stundande hemfarden. Jag maste erkanna att det fungerade ganska bra. Sodra Brasiliens strandliv blev en ordentlig besvikelse och en uttrakad fyra borjade nastan langta hem. Mindre fasa for hemfard, men det ar inte med den kanslan man vill avsluta.

Under nagra sa gott som regnfria timmar bjod Paratis kullerstenstorg pa jazzkvall à la Hallevik -07, som overgick i svettig 60-talskavalkad à la, tja jag vet inte, typ Furholmen -02. Otroligt att man ur den doda lilla staden kunde skaka fram ett sadant imponerande publikhav. Svangiga brassar gungandes sida vid sida med mer stelbenta genomresande som av storre eller mindre slump hade hamnat pa just deras festival. Maktigt. Och en liten, liten, valdigt sambabefriad foraning av vad som snart skulle komma i dans- och musikvag.

For strandliv i all ara, men det var anda karnevalen, det glittrande, rumpskakande spektakel som pagar i skrivande stund, som var den tyngsta anledningen till att vi valde att komma hit. Rio de Janeiro gottgjorde med rage strandstadernas svek. Som ett bevis pa hennes valvilja steg solen upp over Sockertoppen mot en molnfri himmel nar vi en alldeles for tidig mandagmorgon letade oss ut fran busstationen. Ut i storstaden, annu en pulserande storstad. Storstadsdelen tar over mitt tudelade hjarta och pulserar i takt. I en vecka har vi nu bott i var fina lagenhet ett tiotal meter fran Copacabanas vita sand.

Vinden svalkar, solen branns, har finns sorg som inte kanns.

Och sa finns det sorg som kanns alltfor val. Man ser den overallt, sorgen och fattigdomen, aven i de "ratta" omradena. Man anar den i blickarna man inte vagar mota. Man ser den i ogonen pa smapojkarna pa stranden, vars blickar man inte kan lata bli att mota. "Amiga, amiga, un real?" Sager de och stracker desperat ut armarna mot en. Det ar sa att det svider i hjartat. Men nej, jag har inte en enda real. Allt jag har ar bikinin jag kom i, en blablommig sarong, ett par flip flop som varit med lite for lange och en flaska vatten som blivit kokhett i solen. Mer vagar man inte ta med sig, man har ju hort hur det gar till pa Rios strander. Men ar det inte lite overdrivet anda? Alla skrackhistorier om det farliga Rio. Det farliga Sydamerika. Har vi, och alla vi traffat under resans gang, bara haft tur, eller ar det inte lite overdrivet anda? Forvantningar och verklighet, igen.

I min verklighet ar Sydamerika, trots den dar sorgen, trots ett litet kryddmatt av radsla, mest av allt gladje. For oss och tiotusentals andra kulminerade den sondagnatt pa Sambódromo. Prydda med fjadrar och paljetter forsokte vi oss pa nagra stapplande sambasteg medan det makalosa foljet tagade fram nedanfor oss. Maktigare an vi hade kunnat forestalla oss.

Alla resor har ett slut, sa aven denna. Men vi avslutar pa basta mojliga satt. Genom att lata Rio de Janeiro sta for avskedsfesten - en fargsprakande energibomb till kalas. Genom att lata Rio de Janeiro ge en injektion av gladje och energi. Fyll oss till gransen for overdos, fa oss att fortsatta sprudla tills varblommornas bristande knoppar tar over och vacker vart horn av varlden till liv.

---

If you don’t know where you are going, any road will take you there.

Sa sa en gang Chesirekatten till min namne i Underlandet. Vagen hit gick genom Sydamerika. Hit kom jag utan att veta vart jag var pa vag. Langtan och forvantan har bytts ut mot minnen, erfarenheter, insikter och lardomar for livet, en hel varld full av nya bekantskaper och fyra fordjupade vanskaper att dela allting med. Men vagen har ett eget varde, mer betydelsefullt an differensen mellan nu och da. Det ar vagen, resan, som ar livet, inte de punkter, ogonblicksbilder, vi kallar vara mal.

Alla resor har ett slut, sa aven denna. Runt hornet vantar nya vagskal. Dit vet jag att jag ar pa vag.