Karlek vid andra ogonkastet

En kvarglomd ryggsack med pass, kontokort och vardefulla elektroniska leksaker samt en fasansfull kottupplevelse i kottets forlovade land. Argentina gjorde inget bra forsta intryck. Buenos Aires gjorde inget bra forsta intryck. Andra dagen borjade vi promenera och storstadspulsen fick mitt hjarta att sla dubbla slag av fortjusning. Med sma gladjeskutt tog vi oss fram mellan sota butiker i San Telmo den dagen, jag kunde inte annat an bli foralskad - och djupare skulle jag falla. Det ar nagot visst med storstader anda. Det oandliga upphor aldrig att faschinera. Samtidigt ar det har man inser hur liten varlden egentligen ar. Eller sa ar Palermos stora restaurangutbud helt enkelt inte stort nog.

Buenos Aires ar allt man kan dromma om och lite till. Det ar shopping - Palermogator och mysiga caféer. Det ar kott - rott med ett glas rott. Det ar tango - passion och romantik. Det ar sena natter - stjarnhimlar och morgonsol. Det ar att unna sig lite extra - som en scen ur Sex and the city, med hogklackat, nyshoppade klanningar, farglada drinkar och det bekymmerslosa taxivinkandet. Sa passande att vi efter Jonnas bortrovande av overaskande pojkvan bara var fyra. Taxichaufforerna holl med storsta sakerhet med. Och det var lika bra att vi vande oss, aven om den nya fyran snart skulle byta medlemmar. Efter tio dagar i Buenos Aires var vi bara fyra som satte oss pa en supercama-nattbus mot Mendoza - Carina satte sig pa ett flyg mot Stockholm och ex-jobbet. Som en obekvam paknackning fran verkligheten. Konstigt. Sorgligt.

En bekvam nattbus 13 timmar vaster om Buenos Aires ligger Mendoza, i hjartat av Argentinas vindistrikt. Vingardarna utforskas bast fran cykelsadeln sades det, sa vi tog bussen ut pa landsbygden pa jakt efter fyra cyklar. Dessvarre var vi inte i sarskilt god tid, morgonens frustrerande telefonsamtal till passpolis, UD och ambassad hade tagit storre delen av formiddagen. Hos den beromda Mr. Hugo fanns inga cyklar kvar och grannfamiljen som han rekommenderade erbjod endast mountainbikeliknande varianter med stenhard sadel. Men det var klart att vi skulle cykla tankte vi, hoppade upp och angrade oss strax efter forsta rondellen. Vara romantiska forestallningar om en cykeltur med har och kjolar fladdrande i vinden var krossade. Farden mot den forsta vingarden skedde i betydligt mer framatlutad position, med betydligt mer vark i rumpa och axlar, och med betydligt fler svordomar an vi hade tankt oss. Och sa blev den forsta vingarden den enda. Men val dar var det mysigt nog. Vinprovning och lunch pa garden, med sjalvplockade vindruvor som efterratt och en ryggsack som var tyngre pa vagen hem.

Forutom vincyklingen stod forsranning pa Mendoza-schemat. Iskallt och blott, men fantastiskt roligt. Lite smaskraja nar vi stod dar och lyssnade pa sakerhetsgenomgangen i vatdrakt och flytvast, fyllda av mersmak en timme senare nar vi klev upp pa stranden.

Och sa var det det dar med Cissis pass. Nagon hade strulat till det, det ar fortfarande oklart om det var passpolis, UD eller ambassad men hur som helst behovde vi befinna oss i narheten av Buenos Aires for att plocka upp det. Vi valde darfor att spendera ett dygn pa en ranch en dryg timme utanfor huvudstaden. Efter Guatemala var jag nastan saker, nu ar jag helt saker - hastar ar inte riktigt min grej. Men hur skall man annars se de vidstrackta markerna pa en ranch? Det var bara att hoppa upp och hoppas pa det basta, och sa lange vi holl oss till lugn och forsiktig skritt kunde jag verkligen njuta av de vackra omgivningarna. Trav och galopp ar kanske kul, men mest i efterhand.

Med passet i ratt hander kunde vi sedan bege oss norrut, mot den brasilianska gransen och vattenfallen vid Iguazu. Efter tre manader pa resande fot kande vi oss nastan lite matta pa upplevelser nar vi borjade vandra omkring bland fallen. Man kan som sagt vanja sig vid allt det vackra. Nastan sa att man ville tvinga fram den dar kanslan av upprymdhet, for visst var det otroligt vackert. Men allt som kravdes var en ordentlig narstudie for att fa oss pa fall. Drankta i en bat pa forsen och atminstone valdigt valduschade uppe pa utsiktsplatsen vid huvudfallet. Det ar nagot visst med vatten anda. Det oandliga upphor aldrig att faschinera.

Nedrakning. Brasilien. Sol, bad och karneval. Jag langtar efter mycket, men jag langtar inte hem.