Okej, egentligen bara svett om vi skall vara petiga. Eventuellt nagon droppe blod fran ett sonderkliat myggbett. De tarar som lag narmast till hands var snarast av lycka. Hur som helst var det vart varenda droppe de magnifika Anderna kunde krama ur mig.
Det borjade langt innan det egentligen borjade. Det finns sa manga manniskor som redan har gjort det man sjalv planerar att gora. Man far hora valdigt mycket. Tips och erfarenheter som skall forbereda for det som komma skall. Detta galler inte minst Inkaleden, helt plotsligt hade alla varit dar. Erfarenheter skiljer sig at, men oavsett om de berattar om hur fysiskt utmattande det ar, om den sanna inneborden av ord som hojdskillnad och regnsasong, eller om den undebara soluppgangen over bergstopparna, har de det gemensamt att de poangterar hur obeskrivlig upplevelsen ar.
Jag var beredd pa att frysa. Pa att bli blot. Pa total utmattning. Pa smuts och lera. Nastan sa att det var en besvikelse att slippa. Det ar val det som ar grejen med uppskruvade forvantningar - verkligheten nar sallan upp till samma niva. Forsta dagen var blot, andra dagen utmattande och andra natten kall. Men den som kunde hitta ett torrare och renare talt, eller for den delen manniska, under Roskilde 2007 kan skratta sig lycklig.
Jag antar att vi hade tur med vadret. Nagon sa att dagar runt halvmane ofta skonas fran nederbord trots regnsasong. I sa fall var det oplanerad men lyckosam tajming fran var sida.
Forsta dagen var blot. Med nyinkopta regnklader fran topp till ta och en ponchohuva som avsevart forminskade synfaltet inledde vi var vandring. Men det var som det skulle, precis vad vi hade forvantat oss, och nar hallregnet efter tva timmar overgick i duggregn var det ingen som vagade tro att det skulle vara lange. Inte en droppe till den dagen. Andra dagen sken solen. Forst sedan dagens ovningar var avklarade och vi lagt oss i talten for en stunds vila oppnade sig himlen. Nagon timme senare var det torrt igen. Tredje dagen duggade det fran och till. Under fjarde dagens tidiga morgontimmar lag dimman tat over Machu Picchu for att spricka upp till en formiddag med hettande sol mot hud och bergstoppar.
Andra dagen var utmattande. Tre timmars uppforsbacke av varierande lutning, malet satt till Dead Woman's Pass pa 4215 meter over havet, med minskande syretillgang for stackars lungor och kampande hjarta kan inte kallas annat an utmattande. I jamforelse var de andra dagarna inte mycket varre an en rask promenad i Lilljanskogen. Sedan finns det utmattning av mer sjalvvald sort, sadan utmattning belonas rikligt.
Tredje nattens campingplats ligger inte langt fran malet. En promenad beraknad till en timme till utsiktsplatsen Sun Gate och sedan ytterligare en knapp timme ner till Machu Picchu. Vandringen far paborjas tidigast 05.30, och man kan rakna med att inte vara den enda pa campet fylld av otalig forvantan och langtan efter att na malet. Tidigt under resan bestamde vi oss for att inte hamna sist i klungan av forvantansfulla. Med endast tre morgonpigga amerikaner framfor borjade vi koa vid grindarna 04.45. 45 minuter senare spurtade vi forbi tre trotta amerikaner och medan luckan bakom oss vaxte hamnade en till synes ouppnaelig drom plotsligt inom rackhall. Jag vet inte om det var extra syretillgang pa grund av nedstigningen eller bara tanken pa att fa sta dar uppe vid Sun Gate forst av alla, men trots allvarlig traningsbrist det senaste halvaret, trots en latt snedtrampad vansterfot, trots att luftroren rosslade med varje andetag var det lange sedan jag hade sadan energi. Adrenalinet sprutade och benen vagrade sla av pa tempot. Ju narmare malet desto storre beslutsamhet att inte lata det glida ur handerna. De avslutande trapporna var mordande, men efter de sista stapplande stegen stod vi dar, vi fem tillsammans med Marc och Tobias, de tva killarna i var grupp, forst av alla vid Sun Gate den morgonen, 30 minuter efter startskottet. The swedish five hade gjort det igen.
Lyckorus och andhamtning medan morgonsolen gjorde bergen mittemot guldskimrande. Dessvarre lag dimman tat over Machu Picchu. Lagom till att det attonde huvudet tittade upp over kronet fortsatte vi darfor vandringen ned mot ruinerna. Snuvade pa vyn fran Sun Gate och uppenbarligen annu inte helt tomda pa kraft bestamde vi oss efter mycket om och men for att bestiga Waynapicchu, den spetsiga lilla kullen man ser bakom ruinerna pa alla bilder. Om jag var en smula besviken pa graden av utmattning Inkaleden gav fick jag ata upp det nu. Uppat, uppat, uppat i oandliga branta trappor. Tre och en halv dagars vandring kandes trots allt i kroppen. Krampande vader, ommande knan och andetag som vagrade lata sig lugnas. Men sjalvvald utmattning belonas som bekant rikligt. Val uppe pa toppen ville jag bara skrika ut min lycka over de fantastiska syner och kanslor som motte oss. Detta var kanske den storsta hojdpunkten, pa blygsamma 2720 meter over havet.
Forvantningar och verklighet. Det finns trots allt ganger da det senare krossar det forra. Som Andernas storslagna skonhet. Som de glittrande solstralarna som uppenbarar sig mot bergen efter de sista stapplande stegen upp till Sun Gate. Som nar Machu Picchu framtrader ur dimman. Som vyerna fran en ny utsiktsplats efter en halvtimmes ursinnig, adrenalinpumpande krafttomning. Ni maste gora detta, ar det nagot jag rekommenderar alla sa ar det detta. Kanske kommer vandringen bli jobbigare nu nar jag har dragit ned forvantningarna. Men ingenting jag eller nagon annan berattar kan forminska det fantastiska i upplevelsen. Det ar, helt enkelt, obeskrivligt.
---
Inkaleden utgjorde bara fyra dagar av drygt tva veckor i Peru, anda overskuggar minnena darifran det mesta. Men utan den orattvisa jamforelsen ar manga av Peruvistelsens andra upplevelser val varda en bloggomnamning.
Resan startade runt och pa sjon Titicaca - i den lilla staden Puno och pa tre av sjons oar. Har skulle vara stackars kroppar fa en chans att anpassa sig till den hoga hojden och komma over irriterande symptom som yrsel, illamaende, huvudvark samt hjartklappning och lojlig anfaddhet efter minsta lilla anstrangning. Att det sedan ar otroligt vackert runt den dar sjon var en valkommen bonus.
Under 2008 ars sista timmar hystes vi in hos en liten indianfamilj pa en av oarna. I deras lilla kok trangde vi ihop oss runt bordet och at tacksamt av den enkla maten, och i deras iskalla sangar sov vi den natten, med lager pa lager av tunga filtar. Familjens tva sma barn tittade pa oss med nyfikna ogon och kommunicerade pa spanska nastan lika knacklig som var. Jag undrar om de eller vi var mest faschinerade av narbilden av en annan verklighet. Det blev ett minst sagt annorlunda nyarsfirande, ikladda blombroderade blusar och fargglada kjolar, dansande i ring med en skara glada indiander i en sliten lokal uppe pa kullen. Eller ja, nyarsfirande och nyarsfirande - vi hade alla somnat langt innan klockan slog tolv. Det ar utmattande att dansa indiandans, sarskilt sa dar pa hog hojd. Men ni skall veta att klockan sex - det vill saga tiden for det svenska nyaret - da raknades det ner till en skal i varm choklad pa det lokala fiket med Abba i hogtalarna.
Flera bussresor, en Inkaled och en flygresa senare hamnade vi i den peruanska delen av Amazondjungeln. I den tryckande och fuktiga hettan var svetten en sjalvklar foljeslagare och miljarder myggor bidrog med gott om tillfallen att klia sonder irriterande sma bett. Liksom pa Inkaleden los tararna med sin franvaro och de av lycka var i det har fallet langre bort. Men om man kunde falla en tar av barnslig fortjusning, sa som av lycka, kanske jag hade gjort det da vi upptackte alligatorn i vassen, da den stora svarta ormen slingrade sig bredvid var stig, eller da flocken av fargglada papegojor lyfte over vara huvuden.
---
Tva veckor fyllda av de mest hanforande syner Peru kan erbjuda nyfikna gringos. Som vanligt hade jag garna stannat langre och sett mer men klockan tickar och vi har en plan att folja. Den har gangen tog den oss till storstadspulsen i underbara Buenos Aires, dar nasta histora haller pa att skrivas.
---
Jag har totaltrottnat pa att odsla tid och energi pa att ladda upp bilder. Kolla in de mer talmodiga flickornas resedagbocker eller var talmodiga sjalva och vanta till jag kommer hem. Det ar faktiskt bara fem och en halv vecka kvar nu. Lite angestladdat...
