Med arren som bevis

Jag har daliga erfarenheter av resor och kameror. I en tid fore digitalkamerornas blev minnen fran tre veckors batluff i Grekland till fem vita foton i brevladan. Det svider fortfarande. Vara kamerarutiner pa den har resan ar visserligen av det forsiktiga slaget - tva av fem kameror anvands i taget och dubbla sakerhetskopior gors med jamna mellanrum - men man kan aldrig vara riktigt saker. Sa jag gick och skaffade mig ett tjusigt arr som bevis pa min korta men intensiva surfkarriar. Forsta vagen i Santa Teresa, nosen ner i sanden, jag efter, tumlar runt pa botten, tappar kontroll over bradan men far en kansla av att den redan flugit forbi mig - vilket visar sig vara helt fel da det forsta som hander nar jag forsoker leta mig upp mot ljuset ar att den traffar mig rakt over nasan. Blod overallt. Nagra stygn i sjukstugan. Antibiotika och varktabletter i en vecka. Jag lever och mar bra - med arren som bevis.

Lardomar hor resandet till, tills vidare vill jag dela med mig av tva.
1: Pa forhand uppgjorda detaljplaner haller sallan i langden. Cyklon pa Kuba, jordbavning och efterfoljande oversvamningar i Panama och surfbrada i huvudet ar nagra av de mer extrema exemplen. Mindre dramatiska exempel finns det redan tusentals av.
2: Man traffar otroligt mycket trevliga manniskor, vilket inte sallan leder till nya exempel pa lardom 1. Familjeliv i San Juan till foljd av motet med Ian och Jeff i Laguna Apoyo. Svensexa pa en katamaran utanfor Tamarindo till foljd av motet med ett gang costaricaner pa stranden. Nagra dagars besok hos den smygrasistiska men anda sa charmiga Dr. D. - 96-arig fore detta ogonlakare fran Delaware, pa halvtid bosatt pa hojderna over Carillo - till foljd av motet med nagra av alla Estrella-grannar i San Juan.

Costa Rica-aventyret borjade i Tamarindo - en ganska ocharmig turiststad, typ Kanarieoarna i surftappning. Men stranderna hade anda sin charm, speciellt underbara Avallanas en halvtimmes bilfard fran hysterin. Och fran katamaranens dack visade sig kustremsan fran sin allra basta sida.

Lardom 1 kan ske bade pa gott och ont och det drojde inte manga timmar i Costa Rica forran vi borjade inse att oversvamningarna i Panama till stor del var av ondo. De tre aterstaende veckorna i Centralamerika var tankta att delas upp mellan Costa Rica och Panama, det sistnamnda betydligt vanligare mot tunna planbocker. Men jordbavningar ar smallar man far ta och vi fick helt enkelt tanka om - ett antal ganger. Med nagra avsteg fran budgeten ar det dock inga storre problem att fordriva tre veckor i vykortsvackra Costa Rica. Sa dar omojligt vackra Costa Rica. Intryck omojliga att smalta, formulera och formedla. Mina ord ar inte tillrackliga. Och sager en bild verkligen mer an tusen ord? Verkligheten gors inte riktigt rattvisa genom linsen pa en halvbillig kompaktkamera i handerna pa en amator. Man kan vanja sig vid allt det vackra, skrammande snabbt vanjer man sig. Under andlosa buss- och taxiresor valjer man allt oftare att forsjunka i somn eller mojligtvis i en god bok, i stallet for att betrakta skadespelet utanfor fonstret. Men de costaricanska bussfarderna - jag minns sarskilt den mellan Tamarindo och Santa Teresa och den mellan Santa Elena och Puntarenas - ar annorlunda. Visserligen gor vagarnas skrattretande daliga skick det svart att forsjunka i nagonting alls, men det ar vyerna som gor det stort omojligt. Berg och dal. Land och hav. Byar med lekande barn. Och gronska utan dess like. Med uppsparrade ogon och gapande munnar infor det obeskrivliga. Den sistnamnda bussfarden bjod pa uppvisning i skrackblandad fortjusning. Utsikten sagolik, insikten skrackinjagande. Insikten om vad som skulle handa om den trotta gamla Volvobussen fylld av morgonpigga resenarer skulle hamna nagra enstaka centimeter fel pa den gropiga grusvagen. Jag ar inte hojdradd, men jag var stundtals livradd.

Santa Teresa, pa den sodra delen av Nicoya-halvon, var platsen for min lilla olycka, men kommer anda att minnas som en av de basta platserna i Costa Rica. Genuinare an Tamarindo, och med en strand som kunde tavla med Avallanas. Visst sved stygnen over nasan en aning, men det de fick mig att missa dagen darpa var nog sa smartsamt. Tillsammans med det gang amerikaner vi for tillfallet reste med hyrde vi sex fyrhjulingar och gav oss ivag for att utforska vattenfallen utanfor Montezuma, strax soder om Santa Teresa. Att svinga sig i lianer och dyka och hoppa genom de fantastiska fallen skulle kunna vara som en drom. Att titta pa och simma karringsim bredvid for att undvika att doppa huvudet var visserligen inte fy skam, men inte heller den ultimata upplevelsen. Det sved lite i en vattentokigs hjarta.

Fran sodra Nicoya-halvon gick resan, via Dr. D. i Carillo langre norrut pa samma halvo, till de centrala delarna av Costa Rica for att pa narmare hall fa uppleva landets dramatiska landskap och gronska. Till den lilla staden Arenal dar vi agnade oss at bad i vulkanuppvarmda kallor och nervkittlande transporter mellan tradtoppar. Och till Santa Elena och de omgivande tropiska skogarna genom vilka vi promenerade pa hangbroar i hojd med de hogsta tradtopparna och de lagsta molnen. Hela tiden med en kansla av att Baloo skulle titta fram bakom nasta trad och med en svangig sang beratta for oss hur nojda vi skall vara med livet. Att han inte gjorde det kanske beror pa att vi redan vet.

Efter mycket funderingar, diskussioner och ratade mojligheter - en del pa grund av instabila vaderforhallanden, andra pa grund av allt for langa avstand/allt for lite tid - bestamde vi oss for att chansa pa Jaco som sista Costa Rica-destination och darmed plats for vart julfirande. Det blev en flopp. Jaco var ett nytt Tamarindo, mojligtvis annu ocharmigare - svart att avgora pa de fa timmar vi var dar. Istallet drog vi fram ett av de sakra korten ur leken och akte tillbaka till Montezuma. Har ar vi nu, aterforenade med amerikanerna och redo for mer vattenfall, snorkel-, cykel- och fiskeutflykter, och for ett julfirande langt bort fran alla traditioner.

Kompletterar med bilder nasta gang vi stoter pa vettiga datorer...

God Jul och massa karlek!