Fantastiska femman genom Nicaragua

En 25-arsdag skall firas med hejdundrande fest, sa ar det bara. Nar vi kom till Nicaragua borjade Cissis narma sig och enligt var plan skulle vi befinna oss i surfparadiset San Juan del Sur pa den stora dagen, fredagen den 28e november. Sa under resan genom Nicaragua bjod vi in allt och alla vi traffade till en stor strandfest. Vi visste inte hur, vi visste inte var, vi visst bara att Cissi maste firas. Det hela vaxte snart till nagot storre an vi kunde kontrollera och rykten borjade spridas pa Granadas gator om strandfesten med de fem svenska tjejerna. Eller var det sju? Och vem hade egentligen en rosa klanning? No claro, claro no.

Det blir roligare och roligare att resa sa har i en stor grupp. Fordelarna ar manga, nackdelarna fa. Alla undrar hur det fungerar, hur mycket vi brakar, men an sa lange fungerar det forvanansvart bra. Visst, tre fjardedelar av resan aterstar, men i nulaget forstar jag inte hur vi nagonsin skall kunna sluta skratta.

Fantastiska femman

Okej, var var vi? Festen? Vi kommer dit, men vi tar det fran borjan. Resan till Nicaragua var lang, svettig och langt ifran okomplicerad. Den gick fran Antigua, Guatemala, via Honduras vagar som kantades av korrupta poliser och via en sanslost kaotisk grans dar passen, vara karaste agodelar, sag ut att ga forlorade bade en och fem ganger, till vart mal - den lilla staden Leon. Leon blev inte mycket mer an ett kort stopp pa vagen, ett kort stopp som vi kommer minnas for kulinarisk sensation i form av street food framfor katedralen.

Resan gick vidare till Granada, en lite storre, lite finare, lite battre stad. Efter mycket resande var det skont att sla sig till ro pa samma stalle for nagra natter, och vi trivdes bra i den fina staden med fargglada hus. Efter en svettig salsalektion, det vill saga en timmes kamp for att losa upp fem par stela svenska hofter, blev Granada utelivets stad. Salsanyborjare, billiga mojitos och hjalpsamma "nicas" visade sig vara en lyckad kombination.

En dagsutflykt till Laguna Apoyo blev en underbart avkopplande dag, strandade pa en brygga och i sma blaa kanoter. Vara nyfunna vanner, ytterligare tva av alla de kanadensare som ror sig har, lyckades forgylla den redan perfekta dagen genom att ackompanjera brygghanget med guldkorn ur landsmannen i the Arcade Fire's repertoar pa gitarr. Aterupptackt karlek till fina Ocean of Noise - nytt favoritspar pa repeat pa iPoden.

Resan gick vidare soderut - till San Juan del Sur, surfstrander och magiska solnedgangar. Dar motte vi upp vanner fran hostelet i Antigua, vanner som hade lovat oss surflektioner. En heldag pa playa Ramonzo, fyra solbranda ryggar och ett antal skrubbsar och blamarken senare hade vi statt upp pa bradan atminstone en gang var.

Men nagot var inte som det skulle, de solbranda ryggarna var bara fyra - den fantastiska femman var decimerad. Cissi lag hemma magsjuk efter vad vi tror var en pase papaya som legat lite val lange i solen. Och varre blir det, heldagen pa Ramonzo var namligen fredagen den 28e november, den stora 25-arsdagen. Men som sagt, en 25-arsdag skall firas med hejdundrande fest, sa ar det bara. Inga bakterier i varlden kunde stoppa vara palner. Framat kvallen ryckte Cissi upp sig, at lite vitt brod till middag och motte sedan upp ett partyglatt gang pa strandbaren Iguana. Det blev en lyckad fodelsedag trots allt, en fodelsdag som avslutades pa det mest perfekta satt man kan tanka sig - med nattbad pa stranden nedanfor.

I ganget pa Iguana ingick bland andra Arcade Fire-killarna fran Laguna Apoyo. Med dem fick vi en egen liten familj i San Juan. Ians pappa bor namligen dar, i ett hus uppe pa en kulle med utsikt over standen, havet och staden nedanfor. Dagen efter den hejdundrande blev en lat dag vid poolen - overklig lyx for fem backpackers fran ett slitet hostel for 40 kr natten. Pappan och hans fru var otroligt gastvanliga och bjod oss alla fem pa stor frukost pa sondagen, och da dagen blev den forsta regniga pa lange stannade vi kvar, spelade kort och utbytte musiktips hela dagen. Annu en underbar, overklig dag pa en resa dar vad som helst verkar kunna handa.

Vi kunde inte riktigt slappa taget om det goda livet efter tva dagars hang i tvavaningshuset med pool, varmvatten och ren toalett. En kvall till fortsatte vi var "backpacker de luxe"-stil och slog pa stort med makalos sushi, vitt vin och chokladtartadessert. I sammanhanget borde jag kanske backa tillbaka till Granada och beratta om dagen med manikyr, pedikyr och massage. Jag stod visserligen over, men anda.

Nagra dagar till pa vagdrankta playorna Ramonzo och Maderas, fyllda av adrenalinkickar och gladjetjut under korta stunder i uppratt position, och av kallsupar och torktumlareffekt under frustrerande farder tillbaka ut genom vagorna. Grannar som avloste varandre pa hostel Estrella. Annu en kvall pa Iguana under ledorden "dos una mas". Efter en spackad vecka i San Juan del Sur var det dags att dra vidare, over ytterligare en centralamerikansk grans, till ett nytt land, till grannen i sydost, till grona skona Costa Rica.

En manad ar tillryggalagd. En manad som har rusat forbi trots att det kanns som om man aldrig levt nagot annat liv an just detta. Jag tackar min lyckliga stjarna for att nastan tre aterstar. Det har ar sa oandligt mycket roligare an jag nagonsin kunde forestalla mig och jag njuter av i stort sett varenda sekund. Ett stort fragetecken kvarstar dock - hur f-n skall man orka ga Inkaleden nar Estrellas trappor gor en alldeles anfadd? Det borjar dra ihop sig, och jag har en kansla av att tre veckor i Costa Rica/Panama inte kommer att innebara nagon hardtraning.