Fargsprakande avslut och nya vagskal

Bikinin hade snallt fatt vanta i en ljusbla packpase langt ner i min ryggsack sedan vi lamnade Costa Ricas strander for det stora Peru-aventyret strax innan nyar. Tre veckor i Argentinas hogsommarhetta hade vackt langtan efter ett oppet hav att svalka overhettade kroppar i. Det var dags for Brasilien och strandlivets aterkomst. Fran Iguazu bussade vi till Ilha de Santa Catarina med kuster kantade av vita strander i alla vaderstreck. On var den perfekta platsen for var nya bekantskap - var sota lilla hyr-Fiat som trogen men trott tog oss kors och tvars over on. Hon blev aven ett vardefullt redskap for att fly undan det oberaknerliga vadret. En klarbla morgonhimmel var aldrig en garanti for, eller ens ett tecken pa, att fa slippa rejala eftermiddagsskurar. Det brasilianska sommarvadret far svensk april att framsta som stabil. Om det hande att vi suckade nar molnen hopade sig over vara huvuden sa var var stackars hud nog anda tacksam. Den brasilianska solen branner starkare an den centralamerikanska och nar man dessutom tar seden dit man kommer och exponerar mer an vanligt far man rakna med rosaroda rander som haller i sig i dagar.

Annu mer ihallande blev regnet. Under den langa resan via São Paulo upp mot Parati smattrade det ihardigt mot busstaket och val framme tilltog ovadret med blixtar och dunder. Vattenfallen dar berget och vattnet fungerade som en naturlig rutschkana var kanske hojdpunkten pa Parativistelsen. Annars finns det inte mycket att sysselsatta sig med i en stad dit man aker mest for paradisstrandernas skull nar regnet oser ner fran en svart himmel. Sarskilt inte nar ovadret slackte ned den lilla staden genom att stalla till med stromavbrott stup i kvarten. Lika ihallande som regnet blev vara suckar. Efter tre manader fyllda av tur, bade med vadret och med mycket annat, var det som om nagon dar uppe bland molnen ville fa ned oss pa jorden. Traka ut oss lite. Fa oss att fasa lite mindre for den stundande hemfarden. Jag maste erkanna att det fungerade ganska bra. Sodra Brasiliens strandliv blev en ordentlig besvikelse och en uttrakad fyra borjade nastan langta hem. Mindre fasa for hemfard, men det ar inte med den kanslan man vill avsluta.

Under nagra sa gott som regnfria timmar bjod Paratis kullerstenstorg pa jazzkvall à la Hallevik -07, som overgick i svettig 60-talskavalkad à la, tja jag vet inte, typ Furholmen -02. Otroligt att man ur den doda lilla staden kunde skaka fram ett sadant imponerande publikhav. Svangiga brassar gungandes sida vid sida med mer stelbenta genomresande som av storre eller mindre slump hade hamnat pa just deras festival. Maktigt. Och en liten, liten, valdigt sambabefriad foraning av vad som snart skulle komma i dans- och musikvag.

For strandliv i all ara, men det var anda karnevalen, det glittrande, rumpskakande spektakel som pagar i skrivande stund, som var den tyngsta anledningen till att vi valde att komma hit. Rio de Janeiro gottgjorde med rage strandstadernas svek. Som ett bevis pa hennes valvilja steg solen upp over Sockertoppen mot en molnfri himmel nar vi en alldeles for tidig mandagmorgon letade oss ut fran busstationen. Ut i storstaden, annu en pulserande storstad. Storstadsdelen tar over mitt tudelade hjarta och pulserar i takt. I en vecka har vi nu bott i var fina lagenhet ett tiotal meter fran Copacabanas vita sand.

Vinden svalkar, solen branns, har finns sorg som inte kanns.

Och sa finns det sorg som kanns alltfor val. Man ser den overallt, sorgen och fattigdomen, aven i de "ratta" omradena. Man anar den i blickarna man inte vagar mota. Man ser den i ogonen pa smapojkarna pa stranden, vars blickar man inte kan lata bli att mota. "Amiga, amiga, un real?" Sager de och stracker desperat ut armarna mot en. Det ar sa att det svider i hjartat. Men nej, jag har inte en enda real. Allt jag har ar bikinin jag kom i, en blablommig sarong, ett par flip flop som varit med lite for lange och en flaska vatten som blivit kokhett i solen. Mer vagar man inte ta med sig, man har ju hort hur det gar till pa Rios strander. Men ar det inte lite overdrivet anda? Alla skrackhistorier om det farliga Rio. Det farliga Sydamerika. Har vi, och alla vi traffat under resans gang, bara haft tur, eller ar det inte lite overdrivet anda? Forvantningar och verklighet, igen.

I min verklighet ar Sydamerika, trots den dar sorgen, trots ett litet kryddmatt av radsla, mest av allt gladje. For oss och tiotusentals andra kulminerade den sondagnatt pa Sambódromo. Prydda med fjadrar och paljetter forsokte vi oss pa nagra stapplande sambasteg medan det makalosa foljet tagade fram nedanfor oss. Maktigare an vi hade kunnat forestalla oss.

Alla resor har ett slut, sa aven denna. Men vi avslutar pa basta mojliga satt. Genom att lata Rio de Janeiro sta for avskedsfesten - en fargsprakande energibomb till kalas. Genom att lata Rio de Janeiro ge en injektion av gladje och energi. Fyll oss till gransen for overdos, fa oss att fortsatta sprudla tills varblommornas bristande knoppar tar over och vacker vart horn av varlden till liv.

---

If you don’t know where you are going, any road will take you there.

Sa sa en gang Chesirekatten till min namne i Underlandet. Vagen hit gick genom Sydamerika. Hit kom jag utan att veta vart jag var pa vag. Langtan och forvantan har bytts ut mot minnen, erfarenheter, insikter och lardomar for livet, en hel varld full av nya bekantskaper och fyra fordjupade vanskaper att dela allting med. Men vagen har ett eget varde, mer betydelsefullt an differensen mellan nu och da. Det ar vagen, resan, som ar livet, inte de punkter, ogonblicksbilder, vi kallar vara mal.

Alla resor har ett slut, sa aven denna. Runt hornet vantar nya vagskal. Dit vet jag att jag ar pa vag.

Karlek vid andra ogonkastet

En kvarglomd ryggsack med pass, kontokort och vardefulla elektroniska leksaker samt en fasansfull kottupplevelse i kottets forlovade land. Argentina gjorde inget bra forsta intryck. Buenos Aires gjorde inget bra forsta intryck. Andra dagen borjade vi promenera och storstadspulsen fick mitt hjarta att sla dubbla slag av fortjusning. Med sma gladjeskutt tog vi oss fram mellan sota butiker i San Telmo den dagen, jag kunde inte annat an bli foralskad - och djupare skulle jag falla. Det ar nagot visst med storstader anda. Det oandliga upphor aldrig att faschinera. Samtidigt ar det har man inser hur liten varlden egentligen ar. Eller sa ar Palermos stora restaurangutbud helt enkelt inte stort nog.

Buenos Aires ar allt man kan dromma om och lite till. Det ar shopping - Palermogator och mysiga caféer. Det ar kott - rott med ett glas rott. Det ar tango - passion och romantik. Det ar sena natter - stjarnhimlar och morgonsol. Det ar att unna sig lite extra - som en scen ur Sex and the city, med hogklackat, nyshoppade klanningar, farglada drinkar och det bekymmerslosa taxivinkandet. Sa passande att vi efter Jonnas bortrovande av overaskande pojkvan bara var fyra. Taxichaufforerna holl med storsta sakerhet med. Och det var lika bra att vi vande oss, aven om den nya fyran snart skulle byta medlemmar. Efter tio dagar i Buenos Aires var vi bara fyra som satte oss pa en supercama-nattbus mot Mendoza - Carina satte sig pa ett flyg mot Stockholm och ex-jobbet. Som en obekvam paknackning fran verkligheten. Konstigt. Sorgligt.

En bekvam nattbus 13 timmar vaster om Buenos Aires ligger Mendoza, i hjartat av Argentinas vindistrikt. Vingardarna utforskas bast fran cykelsadeln sades det, sa vi tog bussen ut pa landsbygden pa jakt efter fyra cyklar. Dessvarre var vi inte i sarskilt god tid, morgonens frustrerande telefonsamtal till passpolis, UD och ambassad hade tagit storre delen av formiddagen. Hos den beromda Mr. Hugo fanns inga cyklar kvar och grannfamiljen som han rekommenderade erbjod endast mountainbikeliknande varianter med stenhard sadel. Men det var klart att vi skulle cykla tankte vi, hoppade upp och angrade oss strax efter forsta rondellen. Vara romantiska forestallningar om en cykeltur med har och kjolar fladdrande i vinden var krossade. Farden mot den forsta vingarden skedde i betydligt mer framatlutad position, med betydligt mer vark i rumpa och axlar, och med betydligt fler svordomar an vi hade tankt oss. Och sa blev den forsta vingarden den enda. Men val dar var det mysigt nog. Vinprovning och lunch pa garden, med sjalvplockade vindruvor som efterratt och en ryggsack som var tyngre pa vagen hem.

Forutom vincyklingen stod forsranning pa Mendoza-schemat. Iskallt och blott, men fantastiskt roligt. Lite smaskraja nar vi stod dar och lyssnade pa sakerhetsgenomgangen i vatdrakt och flytvast, fyllda av mersmak en timme senare nar vi klev upp pa stranden.

Och sa var det det dar med Cissis pass. Nagon hade strulat till det, det ar fortfarande oklart om det var passpolis, UD eller ambassad men hur som helst behovde vi befinna oss i narheten av Buenos Aires for att plocka upp det. Vi valde darfor att spendera ett dygn pa en ranch en dryg timme utanfor huvudstaden. Efter Guatemala var jag nastan saker, nu ar jag helt saker - hastar ar inte riktigt min grej. Men hur skall man annars se de vidstrackta markerna pa en ranch? Det var bara att hoppa upp och hoppas pa det basta, och sa lange vi holl oss till lugn och forsiktig skritt kunde jag verkligen njuta av de vackra omgivningarna. Trav och galopp ar kanske kul, men mest i efterhand.

Med passet i ratt hander kunde vi sedan bege oss norrut, mot den brasilianska gransen och vattenfallen vid Iguazu. Efter tre manader pa resande fot kande vi oss nastan lite matta pa upplevelser nar vi borjade vandra omkring bland fallen. Man kan som sagt vanja sig vid allt det vackra. Nastan sa att man ville tvinga fram den dar kanslan av upprymdhet, for visst var det otroligt vackert. Men allt som kravdes var en ordentlig narstudie for att fa oss pa fall. Drankta i en bat pa forsen och atminstone valdigt valduschade uppe pa utsiktsplatsen vid huvudfallet. Det ar nagot visst med vatten anda. Det oandliga upphor aldrig att faschinera.

Nedrakning. Brasilien. Sol, bad och karneval. Jag langtar efter mycket, men jag langtar inte hem.

Blod, svett och tarar

Okej, egentligen bara svett om vi skall vara petiga. Eventuellt nagon droppe blod fran ett sonderkliat myggbett. De tarar som lag narmast till hands var snarast av lycka. Hur som helst var det vart varenda droppe de magnifika Anderna kunde krama ur mig.

Det borjade langt innan det egentligen borjade. Det finns sa manga manniskor som redan har gjort det man sjalv planerar att gora. Man far hora valdigt mycket. Tips och erfarenheter som skall forbereda for det som komma skall. Detta galler inte minst Inkaleden, helt plotsligt hade alla varit dar. Erfarenheter skiljer sig at, men oavsett om de berattar om hur fysiskt utmattande det ar, om den sanna inneborden av ord som hojdskillnad och regnsasong, eller om den undebara soluppgangen over bergstopparna, har de det gemensamt att de poangterar hur obeskrivlig upplevelsen ar.

Jag var beredd pa att frysa. Pa att bli blot. Pa total utmattning. Pa smuts och lera. Nastan sa att det var en besvikelse att slippa. Det ar val det som ar grejen med uppskruvade forvantningar - verkligheten nar sallan upp till samma niva. Forsta dagen var blot, andra dagen utmattande och andra natten kall. Men den som kunde hitta ett torrare och renare talt, eller for den delen manniska, under Roskilde 2007 kan skratta sig lycklig.

Jag antar att vi hade tur med vadret. Nagon sa att dagar runt halvmane ofta skonas fran nederbord trots regnsasong. I sa fall var det oplanerad men lyckosam tajming fran var sida.

Forsta dagen var blot. Med nyinkopta regnklader fran topp till ta och en ponchohuva som avsevart forminskade synfaltet inledde vi var vandring. Men det var som det skulle, precis vad vi hade forvantat oss, och nar hallregnet efter tva timmar overgick i duggregn var det ingen som vagade tro att det skulle vara lange. Inte en droppe till den dagen. Andra dagen sken solen. Forst sedan dagens ovningar var avklarade och vi lagt oss i talten for en stunds vila oppnade sig himlen. Nagon timme senare var det torrt igen. Tredje dagen duggade det fran och till. Under fjarde dagens tidiga morgontimmar lag dimman tat over Machu Picchu for att spricka upp till en formiddag med hettande sol mot hud och bergstoppar.

Andra dagen var utmattande. Tre timmars uppforsbacke av varierande lutning, malet satt till Dead Woman's Pass pa 4215 meter over havet, med minskande syretillgang for stackars lungor och kampande hjarta kan inte kallas annat an utmattande. I jamforelse var de andra dagarna inte mycket varre an en rask promenad i Lilljanskogen. Sedan finns det utmattning av mer sjalvvald sort, sadan utmattning belonas rikligt.

Tredje nattens campingplats ligger inte langt fran malet. En promenad beraknad till en timme till utsiktsplatsen Sun Gate och sedan ytterligare en knapp timme ner till Machu Picchu. Vandringen far paborjas tidigast 05.30, och man kan rakna med att inte vara den enda pa campet fylld av otalig forvantan och langtan efter att na malet. Tidigt under resan bestamde vi oss for att inte hamna sist i klungan av forvantansfulla. Med endast tre morgonpigga amerikaner framfor borjade vi koa vid grindarna 04.45. 45 minuter senare spurtade vi forbi tre trotta amerikaner och medan luckan bakom oss vaxte hamnade en till synes ouppnaelig drom plotsligt inom rackhall. Jag vet inte om det var extra syretillgang pa grund av nedstigningen eller bara tanken pa att fa sta dar uppe vid Sun Gate forst av alla, men trots allvarlig traningsbrist det senaste halvaret, trots en latt snedtrampad vansterfot, trots att luftroren rosslade med varje andetag var det lange sedan jag hade sadan energi. Adrenalinet sprutade och benen vagrade sla av pa tempot. Ju narmare malet desto storre beslutsamhet att inte lata det glida ur handerna. De avslutande trapporna var mordande, men efter de sista stapplande stegen stod vi dar, vi fem tillsammans med Marc och Tobias, de tva killarna i var grupp, forst av alla vid Sun Gate den morgonen, 30 minuter efter startskottet. The swedish five hade gjort det igen.

Lyckorus och andhamtning medan morgonsolen gjorde bergen mittemot guldskimrande. Dessvarre lag dimman tat over Machu Picchu. Lagom till att det attonde huvudet tittade upp over kronet fortsatte vi darfor vandringen ned mot ruinerna. Snuvade pa vyn fran Sun Gate och uppenbarligen annu inte helt tomda pa kraft bestamde vi oss efter mycket om och men for att bestiga Waynapicchu, den spetsiga lilla kullen man ser bakom ruinerna pa alla bilder. Om jag var en smula besviken pa graden av utmattning Inkaleden gav fick jag ata upp det nu. Uppat, uppat, uppat i oandliga branta trappor. Tre och en halv dagars vandring kandes trots allt i kroppen. Krampande vader, ommande knan och andetag som vagrade lata sig lugnas. Men sjalvvald utmattning belonas som bekant rikligt. Val uppe pa toppen ville jag bara skrika ut min lycka over de fantastiska syner och kanslor som motte oss. Detta var kanske den storsta hojdpunkten, pa blygsamma 2720 meter over havet.

Forvantningar och verklighet. Det finns trots allt ganger da det senare krossar det forra. Som Andernas storslagna skonhet. Som de glittrande solstralarna som uppenbarar sig mot bergen efter de sista stapplande stegen upp till Sun Gate. Som nar Machu Picchu framtrader ur dimman. Som vyerna fran en ny utsiktsplats efter en halvtimmes ursinnig, adrenalinpumpande krafttomning. Ni maste gora detta, ar det nagot jag rekommenderar alla sa ar det detta. Kanske kommer vandringen bli jobbigare nu nar jag har dragit ned forvantningarna. Men ingenting jag eller nagon annan berattar kan forminska det fantastiska i upplevelsen. Det ar, helt enkelt, obeskrivligt.

---

Inkaleden utgjorde bara fyra dagar av drygt tva veckor i Peru, anda overskuggar minnena darifran det mesta. Men utan den orattvisa jamforelsen ar manga av Peruvistelsens andra upplevelser val varda en bloggomnamning.

Resan startade runt och pa sjon Titicaca - i den lilla staden Puno och pa tre av sjons oar. Har skulle vara stackars kroppar fa en chans att anpassa sig till den hoga hojden och komma over irriterande symptom som yrsel, illamaende, huvudvark samt hjartklappning och lojlig anfaddhet efter minsta lilla anstrangning. Att det sedan ar otroligt vackert runt den dar sjon var en valkommen bonus.

Under 2008 ars sista timmar hystes vi in hos en liten indianfamilj pa en av oarna. I deras lilla kok trangde vi ihop oss runt bordet och at tacksamt av den enkla maten, och i deras iskalla sangar sov vi den natten, med lager pa lager av tunga filtar. Familjens tva sma barn tittade pa oss med nyfikna ogon och kommunicerade pa spanska nastan lika knacklig som var. Jag undrar om de eller vi var mest faschinerade av narbilden av en annan verklighet. Det blev ett minst sagt annorlunda nyarsfirande, ikladda blombroderade blusar och fargglada kjolar, dansande i ring med en skara glada indiander i en sliten lokal uppe pa kullen. Eller ja, nyarsfirande och nyarsfirande - vi hade alla somnat langt innan klockan slog tolv. Det ar utmattande att dansa indiandans, sarskilt sa dar pa hog hojd. Men ni skall veta att klockan sex - det vill saga tiden for det svenska nyaret - da raknades det ner till en skal i varm choklad pa det lokala fiket med Abba i hogtalarna.

Flera bussresor, en Inkaled och en flygresa senare hamnade vi i den peruanska delen av Amazondjungeln. I den tryckande och fuktiga hettan var svetten en sjalvklar foljeslagare och miljarder myggor bidrog med gott om tillfallen att klia sonder irriterande sma bett. Liksom pa Inkaleden los tararna med sin franvaro och de av lycka var i det har fallet langre bort. Men om man kunde falla en tar av barnslig fortjusning, sa som av lycka, kanske jag hade gjort det da vi upptackte alligatorn i vassen, da den stora svarta ormen slingrade sig bredvid var stig, eller da flocken av fargglada papegojor lyfte over vara huvuden.

---

Tva veckor fyllda av de mest hanforande syner Peru kan erbjuda nyfikna gringos. Som vanligt hade jag garna stannat langre och sett mer men klockan tickar och vi har en plan att folja. Den har gangen tog den oss till storstadspulsen i underbara Buenos Aires, dar nasta histora haller pa att skrivas.

---

Jag har totaltrottnat pa att odsla tid och energi pa att ladda upp bilder. Kolla in de mer talmodiga flickornas resedagbocker eller var talmodiga sjalva och vanta till jag kommer hem. Det ar faktiskt bara fem och en halv vecka kvar nu. Lite angestladdat...